Forskningsetik

Etikprövningssystemet är ett hot mot svensk antropologisk forskning

Ställningstagande från Sveriges Antropologförbund

Sveriges antropologförbund ser med allvar på de utmaningar och hinder som det nuvarande svenska etikprövningssystemet utgör för antropologisk forskning.

Antropologisk forskning förutsätter etnografiskt fältarbete, huvudsakligen genom metoden deltagande observation, som bygger på direkt och personlig kontakt mellan forskare och deltagare i forskningen. Detta ställer höga krav på etisk reflektion, hänsyn och ansvarstagande från forskarens sida. Alla antropologiska utbildningar lägger därför stor vikt vid professionell kunskap i etiska frågor och etisk hänsyn beaktas i såväl utformandet av forskningsprojekt som i deras genomförande och redovisning.

Det svenska etikprövningssystemet går emellertid stick i stäv mot gällande etisk praxis inom disciplinen. Sverige är sedan 2004 det enda landet i världen som har lagkrav på etikprövning för samtliga forskningsdiscipliner. Systemet har de senaste åren byggts ut genom flera skärpningar av Etikprövningslagen, skärpt tillsynsansvar från Överklagandenämnden för etikprövning (Önep) samt instiftandet av en ny Etikprövningsmyndighet. Dessa förändringar har i praktiken kommit att bli ett hot mot svensk antropologi liksom mot samhällsvetenskap och humaniora i allmänhet, vilket uppmärksammats i diverse forskarupprop. Sveriges antropologförbund anser att lagen och systemet som helhet bör göras om.

Antropologisk forskning bygger på längre eller kortare etnografiska fältarbeten och är ofta av utforskande karaktär. Frågeställningarna är sällan är helt definierade i förväg utan utvecklas och justeras under fältarbetet i takt med att forskaren samlar in sitt material och inte sällan följer upp nya intressanta spår. Det är inte ovanligt att en antropologisk forskare väl i fält, överger sin inledande forskningsidé för att följa upp ett spår som visar sig vara betydligt mer lovande och relevant. Det här kan också handla om tajming som att forskaren plötsligt befinner sig i ett omvälvande sammanhang som en demokratirevolution, en konflikt, en katastrof eller en pandemi, och har på så vis en unik möjlighet att observera sociala effekter på plats och i realtid. Öppenheten för det oväntade framhålls ofta just som en styrka med det etnografiska fältarbetet. En sådan öppenhet är emellertid inte kompatibel med dagens svenska etikprövningssystem. Enligt nuvarande system måste en antropolog som plötsligt stöter på ett oväntat men intressant spår skriva en ny ansökan och vänta i månader på ett svar från en statlig myndighet. När beskedet väl anländer så är risken stor att spåret inte längre är möjligt att följa och forskningen inte längre går att bedriva.

Det faktum att det svenska systemet för etikprövning är världsunikt i just de aspekter som skapar de största hinden för antropologisk forskning visar emellertid att det finns alternativa sätt att utforma etikprövning och att förändring av rådande system är fullt möjligt. Mycket antropologiskt arbete blir i praktiken omöjligt att genomföra på de villkor som nuvarande forskningsetisk lagstiftning sätter, vilket gör att många viktiga frågor aldrig kommer att ställas – inte därför att de är etiskt tveksamma, utan för att byråkratin sätter stopp. Det är både oförklarligt och onödigt att svensk antropologisk forskning ska begränsas på detta sätt. Sveriges antropologförbund uppmanar politikerna att reformera systemet så att svensk antropologi kan fortsätta utvecklas.

Sveriges antropologförbund deltar gärna som en part i diskussioner om alternativa sätt att organisera etikprövningar (exempelvis genom universitetsorganiserade beredningsgrupper, inspirerat av lösningar i andra länder), som värnar etisk hänsyn och samtidigt slår vakt om de särskilda förutsättningarna för antropologisk forskning.